Skruvmejseln – och början på en livslång kärlek till hantverket
Jag var kanske fyra, möjligen fem år gammal, när jag för första gången fick ett verktyg som var helt mitt eget.
Vi var på utflykt med dagis till Gamla stans julmarknad. Det var snö i gränderna och marknaden luktade brända mandlar, ull och björkvedsrök. Jag minns det inte i detalj – men känslan minns jag. En sorts rastlös förväntan. Jag var ett sånt barn som helst gick i egna spår. Som slet sig ur led. Så en av fröknarna tog min hand. Hon höll den med ett fast men mjukt grepp. Och som en sorts tröst – eller kanske för att få mig att vara still en stund – gav hon mig ett mynt framför ett stånd och sa:
– Du får dra en lott. Det är vinst varje gång.
Det var något med hur hon sa det som gjorde det till en högtidlig stund. Jag fick välja bland små blå pinnar som hängde från en metallring. Jag valde en. Hon vecklade upp den med omsorg och visade numret för mannen i ståndet. Han nickade, böjde sig ner – och lade en liten skruvmejsel i min hand.
Stålet blänkte som om den var något mycket dyrbart. Handtaget grönt som smaragd. Jag höll upp den framför mig och bara gapade. Och jag minns att jag kände – inte tänkte, bara kände – att det här var något särskilt. Något jag inte ville släppa ifrån mig, eller ens visa för de andra dagiskompisarna.
Fröken log. Hon böjde sig ner och sa:
– Med en sån där kan man, tja… laga klockor. Pilla ut kräftkött. Justera gångjärn på en ugnslucka. Göra så att saker fungerar igen.
Det var första gången jag förstod vad ett verktyg var, att det kunde betyda något mer än bara metall och plast. Det var en förlängning av handen. Av viljan. En möjlighet. En slags makt, i det lilla.
Jag visste förstås inte då att jag en dag skulle ägna mitt liv åt just det: att få saker att fungera. Att förstå material, känna av balans, vikt, lösa problem med hjälp av händer och verktyg. Jag visste inte att jag skulle bli hantverkare. Men kanske visste kroppen det redan. Ändå. På sitt tysta sätt.
Tiden gick. Jag växte upp. Verktyg kom och gick. Skruvmejseln försvann någon gång bland lådor, bråte, flyttar och år. Jag glömde bort den, som man ibland glömmer barndomens allra första skatter.
Men så, över fyrtio år senare, i morsans förråd, hittade jag en liten låda med blandade saker. Där låg den i botten. Med snednött spets. Min skruvmejsel. Samma gröna handtag. Samma blanka stål. Och i samma stund kom minnet tillbaka, som om det aldrig varit borta.
Jag stod där med den i handen och allt föll på plats. Den där lilla skruvmejseln blev en startpunkt. En påminnelse om att vissa vägar kanske inte börjar med stora beslut – utan med något så enkelt som att någon ser en, ger en en chans att välja, och lägger ett litet verktyg i ens hand.
Och det slog mig: jag mindes inte ens att jag mindes det. Förrän jag såg den igen.
👉 Har du också ett minne av ditt första verktyg? Dela det gärna med oss ❤️
