Det här med bostäder
Jag tänker ibland att vi människor, på ett sätt, kanske nådde vår högsta boendestandard redan när vi bodde i grottor. Långt innan mäklarannonser med ord som ”social planlösning” och ”ljusinsläpp från två väderstreck” började förivra sig in i våra intrycksbedövade hjärnor.
Där låg vi – på en fäll, vid en eld, med vinden vinande utanför – och kände oss antagligen hemma. Det var ett fullgott nav. En plats att utgå ifrån på morgonen och återvända till på kvällen. Det där märkliga behovet att rota sig, att göra ett aldrig så litet hörn av världen till sitt eget – det sitter djupt i oss. Edith Piaf lär ha sagt att hon kunde bo i ett skjul lika gärna som i ett slott, och jag förstår henne alldeles utmärkt på den punkten. Det verkliga hemmet är inget man köper per kvadratmeter. Det är något man bär inom sig.
Garma-grottan i Spanien var bebodd från ungefär 175 000 år tillbaka fram till medeltiden.
När jag träffade min tjej – och sedermera modern till mina barn – lovade jag henne bara två saker: söta barn och ett vackert hem. Inget annat kunde jag svära på att någonsin kunna erbjuda.
Eftersom jag är uppvuxen i ett hantverkarhem visste jag att oavsett var man hamnar så går det att skapa en plats som är mer än bara uthärdlig – den kan bli trivsam, till och med vacker, bara man låter den tala till en. På sitt eget, intuitiva språk. Själva byggandet, tillverkningen – är sekundärt. Och i sammanhanget ganska enkelt.
Det har blivit mitt livs arbete, det där. Att kliva in i andra människors hem, förändra, förfina, förvalta. Ibland har jag installerat saker jag själv aldrig i livet skulle välja – men sett hur de gjort någon annan lycklig. Och det är märkligt nog tillräckligt för att det ska kännas vackert, även för mig.
En svensk klassiker – Röd stuga med vita knutar.
Själv dras jag till det enkla. Det rena, avskalade. Den där känslan när allt onödigt har skalats bort och bara det väsentliga återstår. Det är den känslan jag har byggt in i mitt eget hem, och försöker bygga in i varje hem, i varje detalj – hur olika de än ser ut och hur svårbemästrade förutsättningarna ibland kan verka.
För i slutändan behöver man kanske egentligen inte mer än en varm fäll längst inne i en grotta, och någon som väntar på en där i mörkret. Hemmet finns inte i väggarna – det finns inom oss. Mellan oss. Det förstod Piaf. Och det förstår jag.
Edith Piaf (1915–1963), fransk sångerska och en av 1900-talets mest ikoniska röster
